Eeerika

2012.01.17: Beijing

Tanken efter Hainan när vi var mätta på stillastående strandliv var att köra värsta stadsturnén från Nanjing till Beijing till Xi'an (även känt som staden där terra cotta-armén finns) tillbaka till Shanghai och flyget hem. Nu är vi istället kvar i Beijing resten av resan, i en hel vecka hemma hos en tjej David lärde känna när han pluggade här för några år sen. Vi bor alltså nästan gratis i en varm lägenhet med ordentlig säng och kök = inte helt fel. Vi började vistelsen här med att äta spännande saker lägenhetstjejen valde åt oss med en fin avslutning på kvällen med drinkar på en bluesbar med kinesiskt liveband. Turistigt i all ära, men det är riktigt fint att få tips av någon som bor här om vad som finns att hitta på.

Dagen efter tog vi en lugn förmiddag, utforskade området vi bor i bara, och åt lite stekta nudlar. Framåt eftermiddagen åkte vi iväg till ett område där det finns mycket hutonger, sånna där klassiska envåningshus med sneda tak. De som finns här är dock inte äldre än 60 år eftersom mycket gammalt förstördes av mongoler nån gång i tiden och man byggde upp sånt igen först långt senare som nån slags turistgrej. Det var fint ändå, men som vanligt knökat med turister och blinkande lampor och juldekorationer (fortfarande). Vi åt mat på en restaurang där de tog fem gånger så mycket betalt för ölen som på andra ställen. Vi hade inte tillräckligt mycket pengar på oss, fick bråka lite med servitriserna för att få ner notan, lämnade allt vi hade (femtio spänn för lite, typ. Ganska mycket pengar här) och skyndade oss därifrån. Jag var rädd att vi skulle behöva diska resten av resan, men de hann inte ifatt oss.

Dagen efter det gick vi upp tidigt för att hinna till Maos mausoleum bara för att få reda på att det var stängt. Istället vandrade vi runt i förbjudna staden i minusgrader och blåst. Jag som var designated fotograf höll på att frysa fingrarna av mig, och David haltade runt på sin fot han gjort illa. Det var en sorglig syn, men en spännande rundtur. Där fick vi i alla fall riktigt gamla hus att gapa över. Efteråt skulle vi sätta oss ner för att äta och värma oss, men gick vilse i något slags businessdistrikt i en timme istället. Svindyra affärer överallt men inte en restaurang i sikte. Det slutade med att vi haltade in på en enorm galleria helt i guld med alla världens dyra märken, tröståt och gick på toa, blev uttittade av anställda pga inga vuittonkläder. Resten av kvällen tillbringades i soffa med dator och värme och kakor.
Sen mötte vi ju upp Erika och Oskar, kom till deras hostel och blev fulla. Vi gick också på en konstig jakt efter äkta kinesisk klädesmarknad som jag läst om på internet men aldrig hittade (of course). Dagen efter gick jag och David och kollade på Maos lik (hur ofta får man säga det liksom?) som låg uppstoppad i en glasmonter, i en större glasmonter. För att komma in gick vi igenom tre säkerhetskontroller, och väl inne stod också ett tiotal beväpnade vakter medans vi gick förbi och var i rummet i kanske 10-20 sekunder. Åh, Kina..
Vi var uppe på muren en sväng förstås också, kring skymningen för att se solnedgången vilket ledde till att vi fick ta oss ner på slingrig stig i brant nedförsbacke i mörkret. Inte världens bästa idé vi nånsin haft, men häftigt att vara helt ensamma uppe på muren i skymning och dimma. Var mycket sugen på lajv precis då.
Sen åkte jag och David hem på världens längsta restur som började med taxi vid 4 på morgonen i Beijing och slutade vid 23 dagen efter på Arlanda. The end.

2012.01.12: Nanjing och mardrömsmassagen

Vi flög på några timmar till Nanjing, den forna huvudstaden (fram tills andra världskriget) och tillika Davids hem större delen av hans förra Kinaresa. I två dar var vi där och det räckte gott och väl för det var svinkallt! Minusgrader och riktigt dåligt isolerade hus utan element, med AC som går upp till 30 och så många tröjor och jackor man kunde kränga på sig som enda värmekällor.

Vi kom fram sent på natten och irrade runt i kylan efter ett hostel vi hade fått fel adress till men hittade tack vare några uttråkade kineser som inte bara visade oss dit utan följde med in och stannade jättelänge och diskuterade med receptionisterna om vad det var för konstig adress egentligen, låter ungefär så intressant som det var för oss. Dag ett gick vi tvärs över stan till Davids gamla lägenhet och tittade runt, till en stor marknad vid ett confusiustempel (det är tydligt vanligt i Kina, ger tur med pengar eller nåt sånt) och jag hittade äntligen riktigt billigt smink som jag letat efter hela resan. Shoppa shoppa shoppa mat mat mat och sen gick vi hem och drack 10-kronorsvin och somnade.

Dag två var vi slöa och kalla, men gick ändå ut och fick massage, jag för ryggen och David fötterna. Det gjorde så djävulskt ont! Jag trodde jag skulle dö, det kändes som att betala för att bli misshandlad i en halvtimme. Jag grät lite tror jag, var inte så otroligt närvarande, men det märkte hon nog inte för jag hade ju huvudet i ett hål i massagebänken. En av nackdelarna med att inte kunna språket var att jag inte kunde säga "aj, det gör ont" eller "kan du sluta försöka mörda mig?". Efteråt var jag lite som i trans, gick omkring i en dimma och var alldeles mör med spaghettiarmar. Visste ändå inte om jag haft en dålig upplevelse eller om massage bara är så (med mig i alla fall eftersom jag spänner mig ?!?!?) men fick väl lite perspektiv när jag satt och kollade på David som fick fötterna älskade med, gnodda och inoljade och sådär. Vi unnade oss stenungsbakad pizza och importerat vin, resans lyxigaste måltid, som plåster på mina sår sen. Tror det gick på en hundring.

2012.01.11: Hainan

Efter fem nätter i Shanghai flög vi till värmen på Hainan, Kinas Hawaii. Det var precis så turistigt som man kan förvänta sig av en semesterort, men vafan, det var sol och värme!

Vi hade kollat upp ett billigt hostel innan vi flög så att vi skulle ha en adress att ge till taxichauffören (taxi är riktigt billigt i Kina, kostar kring 5-10 kronor i en stad och runt 30 från flygplatsen som vi åkte nu. Nackdelen är att det inte går att kommunicera med chaufförerna på engelska alls, så man måste ha med sig en lapp med adressen man vill till på kinesiska, annars hamnar man på andra sidan stan) och det vi hamnade på såg inte riktigt ut som på bilderna om man säger så. Rummet hade ett litet fönster med frostat glas ut mot trapphuset, och ett stort fönster mot grannhusets tegelvägg. Classy! Toaletten tog ändå priset: en inglasad bur med ett minimalt duschdraperi och noll ljudisolering. Jag och David gick helt klart över en gräns i förhållandet på det stället...

Där bodde vi de fem första nätterna. Det visade sig att vi ändå hade hittat till den delen av stan där infödingarna bodde. På kvällarna åt vi gatumat i form av grillspett och öl, på dagarna vandrade vi omkring i stan och låg på strandremsan som tyvärr låg alldeles nära en väg men i alla fall var i bra skick. Inte helt fy skam. Där fick jag också min första ordentliga upplevelse av kineser: när vi var på väg hem efter att ha ätit oss mätta och redan druckit en del öl ropade några kineser åt oss att sätta oss vid deras bord och snacka lite med dem. Vi gjorde artigt som vi blev tillsagda och fick genast både mat och mer öl. De förstod några få inövade engelska fraser, men kunde absolut inte konversera med mig. David klarade sig betydligt bättre. När någon av oss förstod vad de sa på något av språken applåderade de och köpte mer saker åt oss, trots protester från vår sida. Att säga att man är mätt till kineser fungerar INTE som ett sätt att få dem att sluta truga. Det som fungerade bäst, efter att bara tacka och ta emot, var att David sa på kinesiska att de inte fick bjuda mig på mer för att han inte ville att jag skulle bli tjock. Jag var bara tacksam, tro inget annat. Det var roligt, men man kände sig väldigt skyldig när de bara överröste en med saker och vägrade bli bjudna på något själva. När David lämnade mig ensam med dem vid några tillfällen blev det dock väldigt pinsamt. Jag försökte säga något och de förstod inget, de försökte säga något och jag bara ryckte på axlarna (kineser är inte superduktiga på att förklara saker för en; om man inte förstår vad de säger PÅ KINESISKA, upprepar de bara samma mening femton gånger till) så våra diskussioner var reducerade till att de sa att det var roligt att träffas, vi sa att det var fint här, jag frågade hur kokosnöt smakade, de bjöd på kokosnöt, jag var tvungen att dricka upp hela kokosnöten själv. Efter några timmar gav vi upp och rullade hem och var inte hungriga på hela dan efter. The end.

Efter fem nätter vägrade jag bo kvar i det lilla mörka rummet, så vi tog vårt pick och pack och flyttade till ett hostel alldeles vid den stora, men betydligt mer turistiga, stranden. RUmmet var dubbelt så dyrt men väldigt värt det, sängarna var inte stenhårda som resten av Kinas sängar (och när jag säger stenhårda menar jag man får blåmärken av att sova på dem) och det fanns fönster med dagsljus. Lyx! Resten av tiden tillbringade vi på stranden med alldeles för lite solskydd och fick lite släng av solsting båda två. Hostelet var hem till Hainans samtliga backpackers, så vi hängde med tyskar, britter och ryssar och faktiskt ett gäng svenskar fastän de inte var särskilt roliga. Man blir ändå tacksam för att få prata sitt modersmål. Vi åt dumplings och ännu mer gatumat, jag testade ägg kokta i te (ungefär så gott som det låter) och sista dagen åt vi riktig brunch. Som frukostmänniska har den här resan varit ganska jobbig för mig. Det som finns att äta till frukost är oftast det kineserna själva äter på morgonen: bautzu som är ångkokta brödliknande degknyten med kött eller spenat i, ibland stekt bröd med lite kryddor på, nudlar, soppa, te. Kaffe finns mer nu än när David vad här för ett år sen, men är väldigt dyrt i jämförelse med allt annat här (fortfarande bara en tjuga på Starbucks, men det är ändå lika mycket som för en rejäl middag). Västerländsk frukost kan man bara drömma om eller möjligtvis betala dyrt för på hotell, men det är ändå inte särskilt roligt. Nästa gång tar jag med snabbkaffe eller en tusenlapp extra i kaffefond. Det var hursomhelst riktigt skönt med semester på semestern, men nu blir det bara sightseeing resten av resan!

2012-01-08: Nästan kinesiskt nyår

Så, nyårsaftonen. Fullkomligt misslyckat, som man kanske borde vänta sig vid det här laget. Mest hypade festkvällen på hela året och så vidare. Vi började i alla fall med planer om att gå längs en gata jag dels gått fram och tillbaka längs när jag var vilse ensam några dar tidigare (sjukt läskig upplevelse som slutade okej, men inte enormt mycket att berätta där) och dels läst på internet skulle ha en del affärer jag ville gå till. Självklart var det jag, som inte hittar sådär fantastiskt bra i Shanghai (hur världsvan är man inte när man kan säga att man hittar ordentligt i Shanghai, förresten?) som har kollat upp hur vi ska gå och vart. Låt oss säga att alla avstånd är väldigt mycket större än man tänker sig från att bara ha läst på kartan. Tanken var att hitta ett område som hade en massa sushirestauranger efter att jag hade fått gå i några affärer jag ville till. Blev varken det ena eller det andra. Vi hamnade tillslut på en kinesisk restaurang för nåt som heter hot pot som är att man får en stor gryta med kokande buljong som man kokar kött och lite andra grejer i och sen äter. Typ som fondue. Vi hade också tänkt ta oss till nån bar vi hört talas om, men kom så sent tillbaka till hotellet att vi inte hann. Istället gick vi ut vid tolvslaget för att i alla fall få se fyrverkerier. Hallå, kinesisk specialitet, tänkte jag. Vi gick ut från hotellet och ramlade in i en ström av tusentals kineser som var på väg åt precis samma håll som vi: the bund - ett promenadstråk vid floden som går genom Shanghai från vilken man har utsikt över i princip alla stora byggnader i staden. Vi hakade på och halvsprang dit i hopp om att få plats uppe på promenaden, men möttes av kanske en miljon människor till väl där. Helt packat med folk var det, så vi gav upp och stod en bit bakom. Nedräkningen började och alla var helt förväntansfulla. Vid tolvslaget... hände ingenting. Det var som att alla där höll andan, men det kom ändå inga fyrverkerier. Efter ett tag såg vi några papperslyktor sväva tyst över himlen. Kineserna och vi gick hem. The end.

2012-01-08: Shanghai

I fem dar var vi i Shanghai. Fem dagars vandrande, shoppande och allmänt gapande över alla enorma skyskrapor. Mitt första intryck av stan: vi kommer ut på People's square och omringas av flera-hundra-meters-byggnader på precis alla sidor. Det känns som att vara en myra. Alla byggnader är antingen hypermoderna glas-och-stål-monster eller kulissliknande kopior av New Yorkiska 20-talshus i perfekt skick. Några ser ut som hämtade ur batman eller liknande, får mig att tänka "här bor en ond superskurk och ser ner på hela världen". Efter det ut på den stora gånggatan, Nanjing pedestrian street. Här finns alla världens lyxmärken plus försäljare plus skräpmat plus Starbucks plus tacky kinesiska kläder. Och allt är väldigt rent och välordnat men fortfarande stort och vräkigt.

Intryck två: vi vänder in på en tvärgata från det enorma och superdyra för att hamna i kvarter med små hus, en miljard små skräpaffärer, gatumatsstånd och absurt många elmoppar som inte låter någonting utan liksom smyger sig på en och plötsligt tutar så man får en hjärtattack. Kontrasterna är lika enorma som byggnaderna, och så nära inpå.

Kanske är det för att det är en storstad med väldigt många lättlurade turister, men allt är mycket dyrare än jag trodde. Det går nog att få det billigare, men inte om man är vit och inte vet vad saker är värda. Knappt då heller egentligen, man ska nog kunna kinesiska för det. Jag gick på en fakemarknad, prutade riktigt hårt men kände mig ändå lurad när jag gick därifrån med mitt byte. Det enda jag lyckats med är att äta för nästan inga pengar (om man vågar sig in på ställen utan bilder eller text på engelska går det att få en hel middag för 10 kronor och gatumaten är ännu billigare. OBS äter ingenting som inte är ordentligt tillagat.) Det är svårt att pruta här också! De har inga problem med att skrika åt en att åka tillbaka till var man nu kommer ifrån och försöka köpa saker lika billigt där, de säger att de ger en ett pris som de förlorar pengar på, vilket givetvis inte stämmer. Och även om man lyckas pruta ner från 1000 till 200 vet man att de förmodligen betalade typ 5 kronor för prylen själva. Saker som är billiga är alltså mat, men också hudvårdsprodukter och allt som inte har en prislapp, typ kläder på marknad, eftersom man man pruta ner det till i princip ingenting. Också taxi, tunnelbana och buss. Däremot är det ganska dåligt kvalitet på det mesta. Saker som är dyrt är allt som är importerat, fastän Starbucks här kostar en tredjedel av vad det kostar överallt annars till min stora glädje, smink (kinesiska märken också), kaffe (eftersom alla kineser dricker te istället) och kläder. Jag förväntar mig rätt mycket samma saker av Kina som jag upplevde i Japan, alltså att allt inhemskt är billigt och importerat dyrt, men det är verkligen enorm skillnad. Här måste man förhandla om allt, och saker kostar antingen kring 5 kronor eller kring 500 kronor. KONSTIGT.

2011-12-22: Allt som är roligt

Jag håller på att spåna på en ny blogg för att ha något mer... officiellt att visa upp när jag försöker nästla mig in på diverse skrivprojekt. Kommer lägga allt allmänt där och allt personligt här så ni vet var ni har mig. Försöker desperat komma tillrätta här i Skåneland med diverse påhitt. Tänkte starta upp en arkitekttidning nästa termin med ett gäng folk i ateljén. Tror det kan bli fint. Ska ladda upp med foton från Kina inför ett eventuellt reportage om den kinesiska arkitekturen. På tal om det närmar resan sig! Jag har planerat väldigt lite, har försökt få lite grepp om situationen genom att googla sjyssta marknader i Shanghai och hur varmt det är där nu och sånt (varmare än här, bitches!) men mer än så vet jag faktiskt inte. Det är både skönt och skitläskigt. Jag får lita fullständigt på D och på att man alltid hittar bäst grejer så man bara driver omkring. Det kan vara nåt jag har hittat på. Får se.

Jag fortsätter ovisshetstrenden nästa termin, vet inget mer om min tillvaro än att jag ska få bo gratis hos mammas sambos föräldrar tills jag hittat nåt annat. Fortfarande oklart om det andra kommer vara en bostadsrätt, hyresrätt, kollektivrum, inneboenderum eller föräldrarum. Därav bristen på information kanske. Nej, jag är mest bara trött och lat. Här kommer i alla fall en julhälsning i form av stand up-komiker jag tycker om, och ett hum om vad jag gör mest hela dagarna (jag lever och frodas på Youtube).